Sara Boberg

Någon som känner igen sig i texten om Svenskarnas Asociala beteende? en rapport jag skrev i trean i kursen: Sociologi.


Jag har funderat länge på hur folk beter sig på bussen. Hur folk har betett sig, och hur folk beter sig nu för tiden på bussen. Jag har funderat på om det skiljer sig från var man bor, hur folk beter sig. Sen kan man ju diskutera varför folk beter sig som dom gör på bussen.

Jag har funderat på varför människor har ett överlag ganska asocialt beteende på bussen, och jag har funderat på varför folk har det, och varför det är så få som har reagerat på det tidigare.

Hur beter sig folk på bussen?

Varför beter sig folk som dom gör på bussen?

Jag har i stort sett bara använt mig av egna fältstudier. Och nån Blogg som nån har skrivit för att illustrera beteendet i Finland.

Jag har kollar mest på hur folk beter sig när dom går på bussen. Och sen har jag i stort sett bara gått till mig själv för att se hur folk beter sig på bussen, var man sätter sig, och sådant.

Jag har nästan jämt fascinerats av det asociala beteendet som har växt fram ju längre in i detta årtusende vi kommer. Man behöver bara se tillbaka till 60-talet, så ser man att man var mer social på bussen. Men nu är dom flesta asociala på bussen.

Vinter... Ah, denna underbara årstid, källa till så många intressanta observationer av mina kära landsmän! Jag har inte undersökt saken, men jag tycker att skandinaverna blir om möjligt ännu mer osociala och kommunikationsmässigt hindrade när de inte bara måste dras med sitt tungsinne utan också lager av vinterkläder. Eller kanske de bara är blyga? Det var en svensk som sade så i en intervju i tidningen nyss, "finnar är om möjligt ännu blygare än svenskar". Kanske det är så.

Hur som helst. Jag fascineras av det skandinaviska bussbeteendet. Scen: busshållplats, tidig morgon. Folk anländer knäpptysta, en efter en. De liksom bara materialiseras där, utan ett ljud. Bilar susar förbi, svisch. Ingen säger något. Ingen rör sig. Om det råkar sig så att några känner varandra så märks det på sin höjd på dämpade hummanden och spridda mummel.

Så kommer en buss, och då. Då blir det liv. Alla rycks ur sin dvala, alla rör sig på en gång mot en gemensam punkt där bussen kommer att stanna. Bussdörren pyser upp och lämlarna väller in. Observera några förhållningsregler i detta skede: Det är absolut förbjudet att titta på eller (hemska tanke!) Prata med de övriga påstigande. Först på får sitta först och det är allt som räknas. Kontakten med chauffören bör vara minimal. Utländska chaufförer som söker ögonkontakt ska inte uppmuntras. Väl inne i bussen är det önskvärt att anta bekymmersrynka om det skulle råka vara så fullt att man måste sitta bredvid någon. Observera särskilt att det är mycket olämpligt att slå sig ner bredvid någon om det finns helt tomma bänkar. De måste ovillkorligen fyllas upp först. Signalera tydligt att du endast sätter dig bredvid någon för att du måste, gärna genom att på alla sätt undvika att uppmärksamma denna persons existens. Respektera dem som envist låter sin väska ta upp en plats i en överfull buss - det finns säkert en godtagbar orsak till det, så det vore synnerligen oartigt att anta att ditt behov av att sitta är större än väskans behov av en plats. Stå tyst. Undvik ögonkontakt.

Ja, så kommer då det verkligt avgörande ögonblicket: avstigningen. Här bör största noggrannhet iakttas, har jag lärt mig. Det är en hel vetenskap att stiga av en buss på rätt sätt i detta land. Regel nummer ett, som för övrigt gäller samhället i stort, är: tala aldrig med någon du inte känner. De enda som talar med okända är alkoholister och galningar. Använd i stället de nationellt accepterade signalerna för att din hållplats närmar sig. De är som följer:

1. Anta en mer upprätt hållning.

2. Plocka med din kasse.

3. Ta på dig vantarna.

Om din bänkgranne är en normalt begåvad person har han för länge sedan förstått vad du vill säga, och kommer ljudlöst, med blicken i fjärran, att glida upp från sin plats när bussen saktar in. Voilà, en lyckad bussresa à la Scandinavia är slutförd.

Nu finns det förstås pappskallar som sitter i sin egen värld, eller kanske bara annars är dumma i huvudet. De behöver ytterligare signaler.

4. Sträck dig mot bussens pling-knapp.

5. Fortsätt att luta dig mot mittgången efter att du tryckt på knappen.

Endast i yttersta nödfall bör du behöva frasen "jag ska gå av" "anteeksmäjäisinpoistäs" som kan tillämpas på de mest trögfattade medresenärerna.

Så här bör det gå till, enligt mina empiriska studier under år av bussresor i olika delar av detta förfrusna land. Och nu, nu ska ni få en inblick i precis hur djävulsk jag är.

Jag vägrar följa dessa regler. Jag gör inte det. Jag har bildat min egen lilla enpersonsgerilla som kämpar emot murmelbeteendet och saboterar det. Jag hälsar på chaufförerna! Jag ler mot den jag sätter mig bredvid! Jag väntar med att stiga upp tills jag fått ögonkontakt med typen som flåsar mig på axeln för att få klättra över mig i sin iver att komma ur bussen! Jag ler mot den jag måste be stiga upp för mig, och säger tack när de stigit upp och släppt mig förbi! Jag kämpar emot!

En enkel studie av svenskt bussvett ... Och varför sitter ni ytterst på sätet?

Vi svenskar är som bekant kända för att vara ganska stela, torra och blyga. Är det någon gång jag verkligen kan hålla med om det så är det när jag åker buss.

Eftersom jag har åkt buss till och från skolan sedan jag gick i nian har jag haft gott om tid att observera typiskt svenskt bussbeteende. Jag tänkte lite kort beskriva de mest tydliga tendenserna i svenska bussvanor.

För det första, om du åker buss ensam, ska du också låtsas som du är helt ensam på bussen. Även om den är proppfull med folk. Titta inte på någon. Om du har väldigt mycket lust att titta på någon, så gör det så diskret som möjligt och titta bort och se oskyldig ut om personen du kollat på skulle råka märka det.

Det betyder naturligtvis också att du inte ska prata med någon om det inte är absolut nödvändigt. Framför allt betyder det att du inte ska sitta bredvid någon du inte känner om det inte är så fullt på bussen att det är absolut nödvändigt.

Om du har blivit tvungen sitta bredvid någon ett tag, och det sedan blir lediga platser i bussen, flytta på dig kvickt som attan. Sitt inte bredvid en okänd människa en minut för länge om det går att byta plats.

Det här var knappast en nyhet för någon. Pensionärer, barn och fyllegubbar är dock, som vi alla vet, undantag från de här reglerna. Det får man ha överseende med.

Själv har jag inte så mycket emot att det är så här. Jag erkänner till och med att jag uppfyller alla dessa kriterier när jag åker buss. Jag vill helst sitta ensam i ett hörn med mina hörlurar och slippa artighetskonversera. Men dock tycker jag att det är helt okej att prata lite grann med busschauffören.
Men jag är åtminstone medveten om mitt asociala beteende, och jag försöker svara snällt och artigt om någon pensionär börjar prata med mig.

Det jag tycker är lite läskigt, är såna som tar allt det här på för stort allvar. Mest av allt stör jag mig på folk som sitter ytterst på sätet. Jag förstår inte vad det ska vara bra för. I mina ögon är det aldrig rättfärdigat att sitta ytterst på sätet.
Vad jag kan förstå, så gör man det för att gardera sig mot att någon ska sätta sig bredvid en. Men: Om bussen är ganska tom, så är det ingen risk att någon ska sätta sig bredvid dig. Då är det alltså helt onödigt.
Om bussen däremot är full, är det egoistiskt. Ska folk behöva stå bara för att du är för fin för att dela bussäten med någon?