Sara Boberg

Det är en sak jag känner att jag måste dela med er alla. Det största hotet mot freden i dag är det oskyldiga ofödda barnets rop. För om en mor kan döda sitt eget barn i sitt eget sköte, hur mycket mer kan då inte du och jag döda varandra?

Moder Theresa, när hon tog emot Nobels fredspris 1979

Få människor torde vara helt neutrala inför frågan om abort. Enligt den allmänna opinionen i Sverige har kvinnan rätt att bestämma över sin egen kropp och därför finns överhuvudtaget inget att diskutera. Vill kvinnan ha abort, ja då skall hon få det. Även om majoriteten uttrycker tvekan inför abort som preventivmedel eller för att göra sig av med fullt friska barn med vissa icke önskade egenskaper (t ex fel kön), menar man att kvinnan i princip skall kunna bestämma om hon vill föda sitt barn eller ej, åtminstone fram till ett visst stadium av graviditeten.

Går man några år bakåt i tiden, när Ja till Livet-rörelsen startades, väckte ofta varje form av invändningar mot abort mycket starka reaktioner från dem som försvarade den fria aborten. Röstläget var ofta högljutt och svordomar och spydigheter haglade. Massmedia ylade oftast med vargflocken (som vanligt). Under det senaste året har dock en förändring skett. SIFO-undersökningar, som beställts av Ja till Livet, har tydligt visat att stödet för den fria aborten inte alls varit så starkt som man trott. Få människor är t ex för helt fri abort. Till och med P C Jersild, som tidigare kritiserat abortmotståndarna, har tagit upp det motsägelsefulla i att man i en operationssal gör allt för att rädda ett 23 veckor gammalt och för tidigt fött barn till livet, medan man i salen intill tar livet av ett nästan lika gammalt barn, som då plötsligt kallas foster eller konceptionsprodukt, för att dölja vad det egentligen handlar om (påminner det inte om nazisternas omskrivningar av "massmord" till "slutlösningen" etc). Det verkar sannerligen motsägelsefullt, att människovärdet skulle vara avhängigt av huruvida mamman beslutat sig för att avbryta graviditeten eller ej. Dvs vill modern föda barnet, ja då är det ofödda barnet en skyddsvärd individ, men vill hon inte föda, så förvandlas det ofödda barnet (vilket nu kallas foster) omedelbart till en cellklump som utan vidare kan skrapas ut.

Det finns många exempel på hur svårt det är att undvika motsägelser när man lagstiftar om abort. USA:s representanthus godkände i april 2004 en lag, kallad "Unborn Victims of Violence Act", som gör det till ett federalt brott att skada ett ofött barn vid en våldshandling mot en gravid kvinna. Samma ofödda barn, som utan vidare spisning kan tas av daga vid en legal abort, är plötsligt en skyddsvärd individ i det fall att modern utsätts för våld. Man kan ju lätt tänka sig olika logiskt omöjliga och paradoxala fall, t ex kvinnan som på väg till abortkliniken blir överfallen och fostret sedan dör på grund av detta. Att påstå att detta foster var en skyddsvärd individ och att gärningsmannen skall straffas för att fostret dog, verkar minst sagt motsägelsefullt med tanke på att barnet några minuter senare skulle ha dödats av abortklinikens läkare. Motståndare till lagen har mycket riktigt påpekat att lagen indirekt undergräver aborträtten (även om denna uttryckligen är undantagen från lagen). Det är sannerligen inte lätt att försvara det som är orättfärdigt. Följden blir alltid att man vecklar in sig i paradoxer och motsägelser, vilket i sin tur tvingar fram paradoxala bortförklaringar och lögner i en aldrig sinande spiral. Det är antagligen därför som de som försvarar orättfärdigheten oftast är så arga, hånfulla och aggressiva. I brist på sanning och logiska argument får man ju försöka skrämma sina motståndare eller lura dem.

De etiska och logiska problemen med abort har alltmer börjat uppmärksammas även utanför de kristna leden. Fler och fler debattörer har kommit till insikt om att den enda säkra och objektiva gränsen för när livet börjar, är befruktningen. I ett inlägg i Svenska Dagbladet den 29/7 2001 med titeln "Stamcellsdebatten mörkar sakfrågan" diskuterar Johan Tralau de logiska problem som argumenten för abort ger upphov till. Han konstaterar att alla argument till trots, så handlar det till syvende och sist om att man offrar vissa människors rättigheter för samhällsnyttan eller för andra människors skull (t ex de blivande föräldrarna). Det som borde vara en moralisk fråga, har alltför ofta blivit en privatekonomisk eller samhällsekonomisk fråga.

När jag nedan diskuterar olika argument för abort, kommer jag att citera delar av vad Johan Tralau skriver angående dessa argument. Jag tycker hans synpunkter är mycket tänkvärda. Citaten märks ut med (JT).

Den som ställer sig tveksam inför den fria abortens fördelar (huruvida det är till fördel för det aborterade barnet kan sannerligen ifrågasättas) möter ofta vissa standardpåståenden.

1. Det kanske vanligaste är att hävda att kvinnan har rätt att bestämma över sin egen kropp. Ingen annan har rätt att bestämma över hennes kropp, varken man, anhöriga eller samhälle. Frågan är dock om fostret, eller varför inte säga "det ofödda barnet", verkligen är en del av kvinnans kropp i stil med blindtarm och njurar? Det uppenbara svaret är, nej! Kvinnan har den stora förmånen att få bära en annan individ inom sig och på så sätt vara livgivaren i relationen man-kvinna. Det vore fruktansvärt om det skulle bli tvärtom, så att den otryggaste platsen för ett litet barn är livmodern. I så fall vore det kanske dags att byta namn på detta organ. Fostret är uppenbarligen inte en del av kvinnans kropp utan en egen individ, med okränkbara rättigheter!

Ofta menar man att modern får besluta om att avbryta graviditeten på grund av att fostret är en del av hennes kropp. Men argumentet om äganderätten till den egna kroppen ger inget särskilt starkt stöd för slutsatsen. Vi skulle exempelvis inte acceptera att en person dödade sin siamesiska tvilling med hänvisning till att den senare var en del av den förres kropp och det visar att det centrala argumentet för rätten till abort måste vara ett helt annat, nämligen tanken att människovärdigheten inte finns där från början, utan tillkommer senare. (JT)

2. Nästa abortförsvar går ut på att alla har rätt att födas önskade. Och det är sant! Frågan är dock om man har rätt att först konstatera att en individ är oönskad och sedan ta livet av denne. När det gäller redan födda, kallas ett sådant förfarande för mord. För övrigt finns det "framstående" filosofer och forskare, som fört fram åsikten att man även borde ha rätt att avliva nyfödda barn upp till en veckas tid efter födelsen. En ångervecka således! Nu torde det vara ganska få som ställer upp på en så extrem syn. Under alla förhållanden anser säkert de allra flesta att en mänsklig individ har rätt att leva, även om ingen tycker om honom eller henne. Så även oönskade barn måste ha rätt till liv! Dessutom vet man erfarenhetsmässigt att många kvinnor som oplanerat blir gravida och kanske först överväger abort men sedan beslutar sig att föda, oftast är glada över sitt beslut. När den första chocken efter den oönskade graviditeten lagt sig, anpassar man sitt liv efter det kommande barnet. Dessutom kanske även oönskade barn är glada för sitt liv. Själv kom jag till utanför äktenskapet på grund av en sprucken kondom. Jag föddes således ytterst oönskad. Ändå är jag glad över att leva. Hur kan någon mena sig ha rätt och möjlighet att avgöra om en viss individ efteråt kommer att vara glad över att vara född eller ej! Ingen har rätt att göra sig till domare över liv och död på det viset!

Inte heller kan man, som DN:s Hanne Kjöller, försvara aborter med pseudoargumentet att alla barn har rätt att vara "önskade", eftersom man då förutsätter att det är bättre att vara död än att vara "oönskad". Men det är svårt att föreställa sig att de trettiosextusen foster som aborteras årligen i Sverige skulle ha fått så outhärdliga liv, att döden hade varit att föredra för dem det är tvärtom en bekväm rationalisering som söker förklä ett brott mot det ofödda livets rättigheter som omsorg om just detta liv. Och som etiskt kriterium skulle det naturligtvis även tillåta dödande av oönskade spädbarn (eller vuxna). I själva verket kan man inte hitta någon gräns för människolivets begynnelse efter befruktningsögonblicket som inte är godtycklig och som inte heller utesluter nyfödda, dementa eller utvecklingsstörda. Även tanken på medvetandets början, eller nervsystemets utveckling, eller fosterrörelser som gränsen för det som är tillåtet att abortera är oklar och lyckas inte förklara varför just någon av dessa förändringar skulle innebära en så viktig förändring att det skulle ge det nyligen rättslösa rätt till liv. Dessa gränser är alltså inte bara konstruerade, utan godtyckliga. (JT)

Tesen om allas rätt att födas önskade ger ett sken av omtanke om det ofödda barnet. Men detta är endast skenbart. Johan Tralau avslutar sin artikel med orden, "Det inhumana klär sig alltid i humanitetens färger. Men det klär inte i dem."

Abortargumentet, att alla barn har rätt att födas önskade, förtjänar att undersökas närmare. Jag menar att detta argument på ett mycket tydligt sätt illustrerar människans ondska. Människan är expert på att klä sina onda och egoistiska handlingar i vackra ord. Att hävda att aborten görs för barnets bästa, innebär att man klär en ond handling i fina ord. Aborten sker således inte för att barnet kommer olägligt för mig, utan för att jag vill mitt barns absolut bästa (vilket i det här fallet innebär att döda barnet). Här ser vi tydligt den nakna ondskan i all dess vidrighet. Man framställer sig själv som god, när man dödar sitt barn, medan de som värnar om det ofödda barnets liv, framställs som kärlekslösa och onda. Icke troende säger ofta, "Jag tror inte på Gud, men om han skulle finnas, så har han ingen rätt att döma mig. Jag har inte gjort något ont!" Inte? Varje människa är full av ondska. Att världen ser ut som den gör, med ett ofattbart lidande för miljarder människor, är ditt och mitt fel. Det är vår ondska och vår egoism som gör att världen ser ut som den gör. Gud har rätt att döma varje människa. Profeten Jesaja säger:

Ve dem som kallar det onda gott, och det goda ont, dem som gör mörker till ljus och ljus till mörker, dem som gör surt till sött, och sött till surt (Jes 5:20)!

Gud vrede väcks mot den som försöker vitmena sin ondska med förföriska ord. Det är mycket bättre, i Guds ögon, att bekänna sin ondska och be Gud om förlåtelse (obs, jag räknar även in mig själv bland den onda skillnaden mellan mig och en ateist är att jag erkänner min ondska och strider tillsammans med Gud mot den).

Ibland talar man om "den infantila människan". Man menar då att vuxna människor i vårt samhälle har infantiliserats, genom att inte ta ansvar för sina handlingar. Graviditet är en möjlig konsekvens av att ha samlag. Det vet alla vuxna. Det är just ansvarstagandet som kännetecknar den vuxna, mogna människan, medan barnet ofta är oförmöget att ta ansvar. Bl a för att barnet inte alltid kan överblicka konsekvenserna av sina handlingar. Genom att frånsäga sig allt ansvar för sin oönskade graviditet, beter man sig som ett oansvarigt barn. I stället för att stå för för det man gjort, och ändra sitt liv när man ställs inför nya förutsättningar (som t ex att man blivit gravid), väljer den oansvariga människan, ivrigt påhejad av sexologer, kuratorer, psykologer, kulturradikaler etc., att försöka sudda bort konsekvenserna. Och sedan har hon dessutom mage att framställa sin ansvarslöshet som att hon gjort en god handling för barnets bästa (i fallet abort). Om man nu blivit gravid, och detta är oplanerat och kanske inte önskat, finns två möjligheter. Den första är att man dödar sitt barn och låtsas som att man gör det för barnets bästa. Men, det finns också en annan möjlighet, nämligen att man tar ansvaret för det som skett, genom att ändra sitt liv så att barnet blir önskat! Den möjligheten finns faktiskt. Och det är så man växer som människa. Den som alltid väljer lättaste utvägen ur allting, utan hänsyn till andra individer, infantiliseras gradvis till ett tomt skal av egoism och narcissism.

Väldigt många som försvarar den fria aborten är samtidigt positiva till homoadoptioner. Det ingår liksom i konceptet. Inför det tunga argumentet att alla remissinstanserna (t ex Rädda Barnen, BRIS, Svenska Läkarsällskapet, Sveriges Psykologförbund och Socialstyrelsen) sade nej till homoadoptioner, svarar man ofta, "Men även om nu homoadoptioner inte är det bästa för barnet, är det väl bättre för ett barn att växa upp i en homosexuell familj än att svälta ihjäl i något u-land". Då plötsligt är allting bättre än att dö. Men när det gäller aborter, då är det bättre att dö än att födas oönskad! D.v.s. En logisk motsägelse. Och därmed visar människan sin ondska. Hon vänder och vriden på orden för att rättfärdiga sina onda handlingar. Eller som Strindberg uttryckt det, "Den onda tanken söker frihet att tänk galet och den onda viljan söker frihet att handla galet”. Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör. Mänskligheten behöver sannerligen frälsas från sin egen ondska.

3. När det gäller ofödda barn med genetiska defekter, säger man ofta att de kommer att få ett ovärdigt liv och därför är det bäst att abortera dem. Sådana uttalanden har chockat olika handikapporganisationer med tanke på vad det lägger för värderingar på handikappade rent allmänt. Vem kan som sagt avgöra om ett liv är värt att leva eller inte! Jag känner många handikappade som är mycket glada för sina liv, trots sitt handikapp! När människan gör sig till Gud slutar det alltid med katastrof!

4. Vissa abortförespråkare sänker sig verkligen lågt, när de försöker tala för sin sak. De säger ungefär så här (jag överdriver kanske något), "Men tänk om din 11-åriga dotter har blivit våldtagen av en HIV-smittad person och nu är gravid. "Fostret" har fem olika genetiska defekter, som var och en åstadkommer ett livslångt handikapp, plus att barnet eventuell kommer att födas med HIV, och dessutom hotas moderns liv av graviditeten. Vill du verkligen förbjuda abort i en sådan situation?" Det uppenbara svaret är, att först kanske vi kan diskutera de övriga 31 999 aborterna per år innan vi tar upp det här fallet. Jag är fullt medveten om att det finns situationer, där kanske det ofödda barnets liv måste vägas mot moderns liv av medicinska skäl eller liknande, eller andra svåra fall, men kan vi inte först diskutera de mer normala fallen, där faktiskt, om man skall vara fullständigt ärlig, egoism ligger till grunden för de flesta aborterna. Man sätter helt enkelt karriär etc. före sitt barn (se nedan!). Det kanske låter hårt att säga så, men frågan är inte om det är hårt, utan om det är sant! Överhuvudtaget är det ganska motsägelsefullt att tala om omsorg om barnet, när allt man gör är att ta livet av det.

5. Det kanske mest radikala abortförsvaret går ut på att fostret inte är en människa före en viss tidpunkt av graviditeten. Det är således inte ett människoliv man tar, utan man avlägsnar helt enkelt en cellklump, ungefär som när man tar bort halsmandlar eller en vårta. Detta argument ger onekligen ett visst intryck av objektvitet. Många människor tror att abortgränserna är satta så att man endast aborterar foster som ännu inte kan betraktas som människor. Abort är för närvarande tillåtet upp till vecka 18 utan begränsningar och vecka 22 om man har särskilda skäl. Faktum är att vi idag kan rädda ofödda barn som är bara 23 veckor gamla, en gräns som ständigt skjuts nedåt. Detta har lett till en debatt om att man skulle sänka abortgränsen (våren 2001). Det var nära att det blev så, men efter hård kritik från abortförespråkarna fick politikerna kalla fötter och backade. Men frågan kvarstår, "blir fostret plötsligt människa mellan vecka 22 och 23?" Och vad kommer vi t ex att göra när vi kan rädda ofödda barn som är yngre än den övre abortgränsen, dvs definitionsmässigt livsdugliga och därmed skyddsvärda?! Dessutom anser många forskare att ofödda barn kan känna smärta och är känsliga för beröring redan i 10:e - 11:e veckan.

Många menar att den principiella skillnaden mellan fostret och det nyfödda barnet är att det senare är överlevnadsdugligt, medan fostret är beroende av andras omsorg. Men även spädbarnet är fullkomligt beroende av modern och av att andra människor tar hand om det. Och det är inte klart varför rätten till det egna livet skall vara avhängig av att den enskilda människan är överlevnadsduglig det skulle ju exempelvis innebära att äldre människor och gravt handikappade inte skulle ha någon rätt till liv. "Livsduglighet" kan helt enkelt inte vara ett kriterium för rätt till liv.

Hävdar man som Anderberg dessutom att livsdugligheten är beroende av läkarvetenskapens nivå, får detta orimliga följder: ett tjugo veckor gammalt foster har då människovärdighet i Sverige och andra industriländer, men inte i fattiga utvecklingsländer. Denna åtskillnad är godtycklig och ovärdig. Därför är livsdugligheten ohållbar som kriterium på människostatus. Och vore det inte för att "guilt by association" [ett välkänt men fult debattknep] är ett lite för vanligt grepp i debatten, skulle det vara rimligt att påpeka att Tredje rikets eutanasi riktade sig mot just "lebensunwertes Leben" [livsovärdigt liv].

Nu är det just denna godtycklighet som gör att varje tänkt gräns för människoblivande som är senare än befruktningen är principiellt ohållbar. Beslutet om att sätta abortgränsen vid arton eller tjugotvå veckor grundar sig alltså inte i någon objektiv förändring som rimligtvis kan motivera gränsen. Och det är denna avsaknad av en principiell skillnad som gör att man antingen bör avvisa både abort och dödande av spädbarn, eller finna båda två acceptabla. Nu finns det förstås en mängd rättsliga gränsdragningar som är just godtyckliga. Så är artonårsgränsen för rösträtt godtycklig i den meningen att det finns minderåriga som självständigt kan fatta beslut om vilket parti de vill rösta på. Men rätten till liv är mer grundläggande än vissa medborgerliga rättigheter. Vi kan inte godta en godtycklig gränsdragning när det handlar om rätten att ta andra människor av daga för i sådana fall kan vi inte hävda att inte andra uteslutanden är lika rimliga. I andra samhällen finns andra godtyckliga gränser som avskiljer vissa människor från den mänsklighet som har rätt till liv och värdighet, som gränser mot det psykiskt normala eller det etniskt avvikande. Men ett samhälle som har övervunnit stammoralen bör tillerkänna allt mänskligt liv människovärde. Och de godtyckligt uteslutna är i vårt samhälle de ofödda, vilkas rättigheter offras för andra människors självförverkligandes skull. (JT)

Den senaste undersökningen av aborter, där 3 800 kvinnor tillfrågades, gjordes 1981 av 1980 års abortkommitté. Den visar att de vanligaste skälen till abort var; 21 % därför att modern betraktade sig som för ung eller för gammal, 14 % av familjeplaneringsskäl, 14 % av socioekonomiska skäl, 13 % på grund av att förhållandet spruckit, 10 % prioriterade andra saker och 9 % angav kroppsliga sjukdomar som skäl. En procent av aborterna gjordes på grund av våldtäkt eller incest. Det är nog ingen tvekan om att de flesta aborter görs på grund av prioritering av andra saker, eller uttryckt i klartext, på grund av egoism. Det är för övrigt motsägelsefullt, hur samma människor som med näbbar och klor försvarar rätten till fri abort, i nästa andetag uttrycker sin avsky för dödsstraffet. Man kan således ta livet av ofödda barn, som inget ont gjort, medan man samtidigt värnar om en människa som kanske begått de mest avskyvärda brott. Jag förstår det inte! Om livet är okränkbart (vilket jag själv tycker), är väl allt liv okränkbart!

Enligt en amerikansk studie, ledd av professor Joel Brind vid City University of New York, och som gjorts utifrån ett mycket stort antal bröstcancerfall, löper kvinnor som gjort abort ca 30 procent större risk att drabbas av bröstcancer än kvinnor som fött fram sina barn. Även om forskarna inte är helt eniga om hur pass mycket risken för bröstcancer ökar vid abort, så är det nog knappast någon tvekan om att en abort också kan vara farlig för kvinnan. Den ökade risken för bröstcancer vid en avbruten graviditet tros bero på den snabba celldifferentiering som äger rum i brösten när en kvinna blir gravid. Ett onaturligt och abrupt avbrott av denna process kan, enligt forskarna, leda till en onormal celldelning, vilket kan utmynna i utvecklingen av en tumör.

Det är intressant att jämföra svensk och tysk abortlagstiftning. I Sverige sätter man, i den politiska korrekthetens namn, kvinnans rättigheter före barnens rätt till liv. I Tyskland slår man fast att statens främsta uppgift är att skydda livet. Man ställer upp med all tänkbar hjälp till den som överväger abort bostad, ekonomisk hjälp etc. Om kvinnan trots detta väljer abort, förhindrar inte staten detta, men lagen ser det ändå som en kriminell handling, men utan straffpåföljd (ungefär som att gå mot röd gubbe). Även om det kan tyckas som ett dubbelt budskap, innebär det i alla fall en moralisk markering.

Ulf Nilsson, tidigare regelbunden krönikör i Expressen, men under många år bojkottad av tidningen på grund av sina politiskt inkorrekta åsikter, har tagits till nåder och skriver återigen krönikor i tidningen. Ulf Nilsson pekar i ett par krönikor på en aspekt av de många aborterna i Sverige som man kanske inte tänker på. Han ställer sig frågan vad det kommer sig att allt färre unga människor skall försörja allt fler äldre i Sverige och svarar (Expressen 20/7 2003):

Under en lång rad år har vi gjort för få barn i Sverige antingen det sen beror på omtanke om tjejers karriär, prylbögeri och nöjen (att var fjärde graviditet i landet slutar med abort är ett anmärkningsvärt och skandalöst faktum, men det skall jag be att få ta upp i en kommande kolumn).

Den 4/8 2003 tog Ulf Nilsson åter upp ämnet i Expressen:

33 000+. Så många aborter utförs i Sverige i år liksom en rad tidigare år. 33 000+. Det betyder att ungefär VAR FJÄRDE graviditet i vårt land slutar med abort. Om bara hälften av dessa aborter blivit ogjorda skulle vi ha haft en naturlig befolkningstillväxt i Sverige utan invandring. Ett folk som inte förökar sig försvinner på sikt och själv är jag gammal nog att inte bry mig om saken.

Ulf Nilsson är noga med att poängtera att han är för kvinnans rätt att bestämma om en eventuell abort, men skriver, "Men samtidigt som jag är för RÄTTEN till abort är jag emot aborter..." I Sundsvalls Tidning skrev Ulf Nilsson den 26/1 2003:

Över 30 000 foster aborteras varje år de små livens eventuella skri drunknar i det stora samförståndets ekande tystnad.

Det är uppenbart att de många aborterna i Sverige inte bara är en enskild angelägenhet. De kommer att påverka Sveriges framtida välstånd.

Jag vill absolut inte skuldbelägga någon. Jag kan inte döma den som gjort en abort (hur många egoistiska män har inte för övrigt mer eller mindre tvingat kvinnor att göra abort?). Bibeln säger dessutom att det finns förlåtelse för allt, under förutsättning att man ångrar sig. Frågan handlar om sanning och inte fördömelse. Vad är ett ofött barn? Cellklump eller människa? Livmoderinnehåll eller skyddsvärd individ? Den enda säkra gränsen för livets början är så vitt jag kan förstå befruktningen. Alla andra gränser är relativa och utgör inte uttryck för att något objektivt människovärde börjar.

Låt mig avsluta med följande historia för att belysa hur svårt och orimligt det blir när människor gör sig till Gud och försöker avgöra vem som skall få leva och vem som inte skall få leva:

En etikprofessor på en högskola ställde sina elever inför ett problem:
- Mannen har syfilis, hans fru har tuberkulos, av deras fyra barn har ett redan dött medan de andra tre lider av obotliga sjukdomar i ett framskridet stadium. Nu är kvinnan gravid igen. Skulle ni rekommendera abort?
– Ja, blev det nästan samfällda svaret.
- Grattis! Ni har just tagit livet av Ludvig van Beethoven! (han föddes faktiskt i en sådan situation)

Du kan läsa mer om abort på Ja till Livets hemsida. Du kan där se att man på Ja till Livet försöker hjälpa kvinnor, som hamnat i en svår situation, att klara ut denna utan att göra abort. Det handlar med andra ord inte bara om att fördöma! Det visar sig för övrigt att många kvinnor mår mycket dåligt efter en abort, ibland lång tid efter. Något som sällan tas upp!

Något som chockat abortförespåkarna är att Norma McCorvey, alias Jane Roe, tagit avstånd från abort. Det var i och med fallet "Roe versus Wade" som USA:s Högsta Domstol en gång i tiden fattade beslutet att abort var en kvinnlig rättighet i enlighet med USA:s konstitution. Sommaren 1995 avslöjades emellertid att Norma McCorvey ändrat både livsstil och åsikt i abortfrågan hon var numera abortmotståndare och hade lämnat sitt arbete på en abortklinik.

En annan av förgrundsgestalterna i samband med att fri abort infördes i USA var Dr Nathanson. Han har uppgivit att han bär ansvaret för ca 75 000 aborter. Det var när han kom i kontakt med ultraljudstekniken som han insåg att fostret är en skyddsvärd individ som inte kan reduceras till ett själlöst "livmoderinnehåll". Dr Nathanson har bl a gett ut filmen "Det tysta skriket", där man har ultraljudfilmat ett foster under en abort med sugmetoden. Man kan där tydligt se hur det ofödda barnet desperat försöker undkomma sugmunstycket. Många som kritiserar abortmotståndarna menar att sådana bilder bara skuldbelägger kvinnor som gjort eller tänker göra abort. Det handlar emellertid inte alls om att skuldbelägga. Det handlar om sanning. Beslutar man sig för att göra en abort skall man veta vad detta innebär och vad ett ofött barn verkligen är. Ett så viktigt beslut, där det faktiskt handlar om att släcka ett liv, måste definitivt vara grundat i sanning!
    I Illustrerad Vetenskap nr 11/99 fanns en artikel, författad av Birgitte Svennestig, i vilken fostrets utveckling behandlades. Där beskrivs hur ett tolv veckor gammalt foster kan gäspa, suga och svälja. Det kliar sig och sträcker på hela kroppen och kan snurra runt. Artikeln slutar:

Upptäckten av fostrets många förmågor är intressant i sig. Den kan emellertid även få abortdebatten att blossa upp igen. Ju mer vi vet om fostrets tidiga förmåga och väsen, desto svårare kan det bli att försvara rätten till abort. Visserligen utvecklas de flesta anlag först vid en tidpunkt då abort inte längre är tillåten. Många har nog svårt att förlika sig med tanken på att en tolv veckor gammal varelse, som drömmer, hör och reagerar på sin mammas röst, skall sluta existera på grund av ett medicinskt ingrepp.

I tidningen INCITAMENT nr 2/99 skrev doktoranderna Mats Eriksson och Maria Gradin om att nyfödda, för tidigt födda och ofödda barn kan känna smärta. "Det är nu helt klarlagt, genom studier av foster, för tidigt födda barn och spädbarn, att det finns ett anatomiskt och neurofysiologiskt underlag för att även det mycket för tidigt födda barnet [dvs ett barn som är på gränsen till att vara tillåtet att abortera] kan känna smärta", skriver man bland annat.

Ett tredje exempel på kända abortförespråkare som bytt sida är Germaine Greer. Med sin bok Den kvinnliga eunucken blev Greer omedelbart en av feministrörelsens förgrundsgestalter. Nu, 30 år senare, kom hon ut med en ny bok Kvinnan i sin helhet. Till mångas förvåning hävdar hon där att abort är ett uttryck för hur män fortfarande förtrycker kvinnor sexuellt.

Eva X Moberg skrev i Aftonbladet den 8/3 1999:

Greers ifrågasättande av aborter kommer som en chock. Greers avståndstagande bygger på teorin om ett maskulint medicinvetenskapligt etablissemang där folk (män) gör karriär på kvinnors maktlöshet. I dagens barnfientliga samhälle tvingas kvinnor välja bort moderskapet och aborten kan därför lika gärna vara resultatet av anpassning till en omänsklig norm som ett fritt val. Jag tycker det ligger något i Greers synpunkter...

Och det tycker jag med.

Verkligheten och tiden tycks alltmer vederlägga abortförespråkarnas argument. Under 2003 har fler och fler röster hörts som gått emot den lättsinniga syn på abort som varit så vanlig bland intellektuella, feminister och vänsterradikala. Till och med i Aftonbladet har det förekommit artiklar som varit starkt kritiska till sådana förenklade påståenden som att "fostret är ingen människa", "kvinnan har rätt att bestämma över sin egen kropp" etc. Feministen Joanna Rytel har öppnat en webbsida under namnet www.abortkyrkogard.com. Hon har lagt upp denna sida för att hon själv gjort en abort och tycker att det behövs "en plats för ett farväl". I en debattartikel i Aftonbladet den 13/4 2003 skrev hon, "Plötsligt är det över. Men något fattas, något man blev av med och något som man kommer att sakna och tänka på. För jag tror inte att det var så bra för min kropp. Det gjorde ont, det blödde, det stack till i magen." Rytels hemsida är redan full av avskedshälsningar till det lilla liv man släckt. Många hälsningar slutar med "förlåt!" till det barn vars liv man släckt. Johanna Rytel säger i en intervju i tidningen Världen idag, "Jag är överraskad att så många känner så mycket skuld".