Rykten...
Rykten är sånt man älskar att hata, eller om det är så att man hatar att älska dom, vad vet jag..
Jag älskar att höra rykten, men jag hatar sånna som sprider rykten, det är en sån där tvetydig känsla, och dubbelmoral i det.. som sagt, älskar att få höra rykten, men sprider dom aldrig själv, jag kan visserligen säga något om nån, men när jag gör det så är det i positiv bemärkelse, och på ett sånt sätt att folk får skaffa sig en egen åsikt om personen...
tyvärr bor man på en sån liten ort att rykten sprids fortare än man hinner blinka... på 3 dagar så kan man få höra rykterna ett flertal gånger... fick höra ett rykte igår om mig och min kille, jag fick visserligen höra i helgen vad min kille hade sagt till sin släkt om vårat förhållande, så nu verkar det ha gått runt hela byn, så nu fick jag höra det igen, av en helt annan person, som egentligen inte har med saken att göra, men jag har nämnt till henne vad jag och han har pratat igenom.. tydligen så har jag inbillat mig saker, men så är inte fallet...
det jag kan älska med rykten (när dom handlar om mig själv) är att man kan få höra en massa roligt som man tydligen ska ha gjort eller sagt, eller vad det nu än är, så stämmer det inte alls... det är som att folk vet mer om en, än vad man själv gör...
det är nog därför, när jag hör rykten, som jag frågar personen i fråga om det stämmer eller inte... så att personen i fråga får en chans att förklara hur det egentligen ligger till och att personen får höra ryktet...
Jag har på nått vis lärt mig att hantera rykten nu när jag bor här i orsa, så länge dom handlar om bara mig, handlar rykterna om bara mig, då tar jag det med en klackspark, och bryr mig inte så mycket.. men så fort folk börjar blanda in min släkt och mina vänner eller skvallrar om mina vänner, då blir jag förbannad, då kan jag bli helt vansinnig, för jag tolererar inte att det skvallras om släkt och vänner, då konfronterar jag personerna som har spridit rykterna, tills jag har kommit till botten med vart dom har kommit ifrån och varför dom har uppstått..
Jag älskar att höra rykten, men jag hatar sånna som sprider rykten, det är en sån där tvetydig känsla, och dubbelmoral i det.. som sagt, älskar att få höra rykten, men sprider dom aldrig själv, jag kan visserligen säga något om nån, men när jag gör det så är det i positiv bemärkelse, och på ett sånt sätt att folk får skaffa sig en egen åsikt om personen...
tyvärr bor man på en sån liten ort att rykten sprids fortare än man hinner blinka... på 3 dagar så kan man få höra rykterna ett flertal gånger... fick höra ett rykte igår om mig och min kille, jag fick visserligen höra i helgen vad min kille hade sagt till sin släkt om vårat förhållande, så nu verkar det ha gått runt hela byn, så nu fick jag höra det igen, av en helt annan person, som egentligen inte har med saken att göra, men jag har nämnt till henne vad jag och han har pratat igenom.. tydligen så har jag inbillat mig saker, men så är inte fallet...
det jag kan älska med rykten (när dom handlar om mig själv) är att man kan få höra en massa roligt som man tydligen ska ha gjort eller sagt, eller vad det nu än är, så stämmer det inte alls... det är som att folk vet mer om en, än vad man själv gör...
det är nog därför, när jag hör rykten, som jag frågar personen i fråga om det stämmer eller inte... så att personen i fråga får en chans att förklara hur det egentligen ligger till och att personen får höra ryktet...
Jag har på nått vis lärt mig att hantera rykten nu när jag bor här i orsa, så länge dom handlar om bara mig, handlar rykterna om bara mig, då tar jag det med en klackspark, och bryr mig inte så mycket.. men så fort folk börjar blanda in min släkt och mina vänner eller skvallrar om mina vänner, då blir jag förbannad, då kan jag bli helt vansinnig, för jag tolererar inte att det skvallras om släkt och vänner, då konfronterar jag personerna som har spridit rykterna, tills jag har kommit till botten med vart dom har kommit ifrån och varför dom har uppstått..
Kommentarer
Trackback
